Den 5:te September 2015. Exakt två år sedan idag. Jag hade bara några dagar tidigare kommit hem från en underbar resa till London och Manchester där jag fått uppleva en dröm jag haft om att se Dannii Minogue uppträda live. Jag fick se henne två gånger och fick även träffa henne snabbt i London. Jag var euforisk efter resan.
När jag kom hem så skulle mamma in på sjukhuset för planering av sin höftoperation hon väntat länge på men blev inlagd eftersom hon var så dålig. Det var bara bra att hon fick hjälp. Ingen oro. Jag och min ena syster hälsade på mamma på sjukhuset den 3:e eller 4:e September och mamma såg så pigg och frisk ut när hon hade fått hjälp. Vi satt och pratade som vanligt och jag var euforisk efter resan och fick dela med mig av det här med henne. Min syster och jag var glada över att mamma såg så pigg ut och åkte och köpte oss varsin latte på hemvägen. Glada och nöjda. Mamma fick hjälp och såg redan så mycket piggare ut.
Den 5:e September kom och jag satt hemma ensam och var ledig när min bror ringde mig och sen ringde vi alla syskon varann kors och tvärs. Mamma hade ringt och bett oss alla komma in. Klumpen som satte sig i magen var obeskrivbar. Så himla overkligt. Vad ville hon oss på detta sättet? Överdriver hon med nåt och vill vara dramatisk? Är det cancern som är tillbaks och spökar? Tankarna snurrar och det tar inte många minuter innan vi 4 syskon är samlade i en bil påväg mot Arvika...
Jag var så rädd för vad som väntade... När vi närmar oss rummet där mamma satt på sin säng så pigg och glad bara nån dag innan kommer man in och hon sitter där i sängen på samma vis men blicken är förändrad och hon ser sammanbiten ut. Vi sätter oss runt henne och hon går rakt på sak och berättar... Det är cancer och det är obotligt.
Den dagen innan när jag och min syster var och besökte mamma är som jag vill minnas henne. Värdesätter att vi fick den gången tillsammans och att jag fick dela med mig av min upplevelse med henne. Efter den 5:e September blev våra möten annorlunda och klumpen i bröstet försvann aldrig riktigt. Mamma ville hålla diagnosen hemlig och vi fick inte gråta. Världens tuffaste skådespel, men mamma var stenhård och ville verkligen leva utan sorg. En inspirerande styrka som jag både hatar och beundrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar